Höst, mörkt, mycket mörkt. Nej, bara för att solen går ner är inte allt mörkt. När solen försvunnit bakom horisonten och den apelsinfärgade himlen övergått i djupblått då händer något. När jag varit ute en stund, med ficklampan släkt och ytterbelysningen avslagen vänjer sig mina ögon. Min blick går upp mot himlen, en efter en ser jag stjärnorna tändas.
En efter en upptäcker jag dom. Längre bort än jag kan förstå. Men i mitt hjärta är de ändå nära. Formationen av Karlavagnen känner jag igen sedan barnsben. Vid horisonten lyser aftonstjärnan sitt klara sken. Troligen är det Venus.
En myspromenad i mörkret på den välbekanta grusvägen. Öronen får leda mig med sitt knaster i mina steg. Vid landsvägen vänder jag tillbaka mot huset. När jag rundat kurvan ser jag ljuset. Det lyser i mina fönster, varmt, välkomnande.
Hemma är ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar