Sommarmorgonen var mulen men ljum. Det dukade i vart annat steg jag gick. Mina gångstavar hade fortfarande bara en gummifot. Tänkte att nu var det dags att köpa nya stavar. Raskt gick jag grusvägen fram. Morgonen var ung men grannen hade redan åkt till jobbet. Men min semester skulle sträcka sig flera veckor till och motion skulle det vara, helst varje morgon. Men det var inte bara benen som skulle ta nya steg och armarna som skulle pendla med stavarna. Även huvudet och själen, skulle ha sitt.
Tystnaden kändes skön i mitt huvud. Benen var i full gång och stavarna fick fart. Dunk, tyst, dunk, tyst. En bra rytm, värmen spred sig i kroppen.
Hallonen lyste röda på busken, nej inte stanna nu, gå på. Min funktionströja fungerade bra och släppte ut fukten. En fågel blev skrämd av min framfart och flög upp. Tankarna virvlade runt i mitt huvud. Vart vill jag? Vad är mitt mål? Blicken landade för en sekund på mina skor, slitna, fotriktiga, men ack så sköna. ”Jag borde köpa nya tills jag börjar jobba. Men nej, jag vill inte in till stan” tänkte jag. ”Gå på nu, fastna inte i en massa måstetankar.”
Grusvägen övergick till stig och en frid kändes i mig. Stigen blev till grusväg igen. Förbi några hus där sovrumsgardinerna var nedhissade. Folk sov, de gör de flesta rätt länge på semestern. ”Njut för sjutton, snart är det vinter och för mörkt och kallt att gå här.” Gruset knastrade under skorna. Jag fick fin skjuts av min effektiva stavgång. Nu var jag halvvägs. Ut på landsvägen. Ängarna bredde ut sig, höet var för länge sedan slaget och inne. På vägrenen blommade älggräset med sin söta doft. Det doftade min barndoms sommarpromenad. Barndomens sommar, långt borta men minnet lever kvar. Säkert helt romantiserat i ett ljuvligt skimmer. Fullt med sol och bad, familjeliv och hallontårta till födelsedagen.
Massor av bilar i hög fart kom emot mig. Folk åkte till jobbet. Några hejade glatt, kul att se vänner som skymtar förbi. Full fart på ben och stavar igen. Insjön, blå och lugn passerar jag i rask takt. Men så tvärnitade jag. Stopp! Släppte stavarna. En hel buske full med mogna hallon. Röda, saftiga, doftande. Det var bara tvunget att stanna och plocka. Lyfte upp en tung kvist, vände på den. Mmm, massor av mogna bär. Plockade ett och stoppade i munnen, ett till och ett till. Det smakade himmelskt. Tungan pressade bären upp i gommen, jag blundade och kände efter på riktigt. Hur kunde något vara så gott? När jag öppnade ögonen igen så sken solen, vattnet på insjön glittrade. Det var som om himmelriket hade landat just här. Jag plockade en hel näve full med bär och stoppade in i munnen. Det blev en stund att minnas när hösten är som regnigast och vinden tjuter runt knuten.
På lätta fötter stavgångade jag mig hem igen. Med mig hade jag fått en bit av himmelriket. En stund med hallonsmak och solglitter. Min fundering var; ”Hur ska jag komma ihåg detta i mitt sinne? Hur ska detta bli en stund att minnas? Om kurvan får namnet ”Hallonkurvan” så kommer minnet allt leva kvar.
