Tiden går...snabbt eller lååångsamt?

Vi har väl alla ett förhållande till vår tid. Den tid som går från det vi föds och tills vi får sluta i denna världen. 

Men hur fort går den? Vem minns inte månaderna före jul när vi var barn. Tiden sniglade sig fram. Dag för dag i sakta mak. Det hann gå evigheter tills julafton kom med allt vad det innebar. 

Jag kan fortfarande komma ihåg för 23 år sedan då en vecka, alltså sju dagar, kändes som 7 år. Det var den veckan då jag stor och klumpig väntade på att Ylva skulle komma ut i denna världen. Hon kom och tiden fylldes av fart.

Hur tänker du om tid? Ibland talar vi om dötid. Är det bra eller dåligt eller bara dött?

Om man väntar på något går tiden alltid långsammare då?

Vad gör du när tiden går fort? Har du mycket eller litet att göra? Har du kul eller tråkigt?

Hur känns det att vara tidlös? Är det detsamma som att ha gråa kläder?

Skulle du vilja åka i en tidsmaskin? Vill du åka framåt eller bakåt i tiden? Var det alltid bättre förr? 

Det enda som vi kan leva i är nuet. I det nu som hela tiden är. Nu och nu och nu. Att få vara närvarande i detta nu är ett skönt, men ibland är det svårt att ha fokus. Men det ger mig en positiv känsla av att vara levande, att det är min tid och att det får vara jag som bestämmer över den. 

En dag så kommer Jesus tillbaka, det har han lovat. Tills dess så får vi vänta och hålla oss beredda. Om det kommer att ta kort eller lång tid tills dess är kanske inte ens viktigt. Det viktigaste är att han kommer och kommer i tid.