Kväll på Ramshult

Göken gal, solen skiner. Nu är det kväll, kylan kommer och jag har tänt i spisen. Koltrasten håller på och överträffar sig själv i sin sång. De låga skuggorna kastar mörka skuggor över vägen. Jag har tänt levande ljus på bordet. Tystnaden bryts av knastret från spisen och det låga surret från Macens fläkt. 

Pelagonen Mårbacka har en blomma samt en knopp som spirande börjar slå ut sina rosa knoppar. Gör det ont när knoppar brister? Kanske, kanske inte. Födslovåndor har så länge människan funnits, varit en del av livet. Kanske även födseln av en blomma gör ont. Men när ett nytt liv fötts fram ger det så otroligt mycket lycka. Lycka som blandas med förundran över livet, över dess många facetter. 

Försommaren som vi nu är i är en tid fylld av växande. Men hinner vi se det? Hinner vi uppleva det? Springer vi igenom det? Kan vi stanna upp och andas? Känna efter? Se, smaka, lukta, uppleva. 

Jag sitter här i min ensamhet, med mina tankar, med försommarljuset som sakta dalar mot kväll. Jag hör fågelsången, göken, tyst, har spisen slocknat och elden falnat? Nej jag hör den sprakar.